Först och främst vill jag att alla ska veta hur mycket jag älskar min familj. Varenda en i den! Min mamma är den bästa mamman man kan ha i hela världen, hon gör allt för att hela familjen ska vara samlad, och jag kan förstå att det är jobbigt för henne när ingen annan ens anstränger sig för att hjälpa till! Pappa, du är den helt klart bästa jag någonsin hade kunnat få! Synd bara att du jobbar så mycket! Mina lillebröder, visst nu är problembarn så det bara skriker om det, men ni är mina småsyskon ändå och jag kommer alltid att bry mig om er. Finnas här när ni behöver det, och alltid lyssna!

Pether, du är den bästa vännen jag äger och har. Och jag kommer alltid att älska dig, för den du är och för att du har gett mig Ängla. Underbarare barn finns det inte! <3<3

Jag har suttit och pratat med en av jordens underbaraste människor på msn och kommit på att jag har ganska många bollar i luften på samma gång. Jag satt här igår kväll och funderade på varför det känns som att min värld är på väg att raseras. Varför jag inte har någon energi och varför det känns som att jag håller på att sabba allting. Och nu när jag pratade med honom så kom jag på de. Jag har alldeles för mycket på gång samtidigt. Vi har dopet som är i full gång, och ja jag har läst det vissa har skrivit, så jag ber om ursäkt för att inbjudningarna kom iväg för sent, men vad ska man göra då när företaget som skulle skicka inbjudningarna till oss aldrig fick iväg dom? Det är massor kring dopet som jag håller på att få magsår över. Måste baka, måste handla, måste prata med prästen, måste fixa och dona. Och jag vet att vi aldrig kommer få ett sånt överdådigt dop som Änglas kusin hade, men det beror på att vi inte har ekonomin till de, jag önskar verkligen att vi hade de... Men det är inte så..

Förutom dopet så har jag en familj som strular till tusen. En liten lillebror som tycker om att inte göra som någon annan säger till honom, som att vara ute och springa på stan till 12 på nätterna även på skoldagar, han är 13 år. Han skiter i att svara när man ringer och riskerar att bli iväg skickad till fosterhem igen. Sen har vi mamma som är helt förtvivlad över detta, men vem kan klandra henne för de? Hon kan inte jobba pga att han bor hemma, så hon har inte mycket till liv, men det är ju inte hennes fel. Hur skulle man själv må om man bara satt hemma på dagarna och inte kunde åka någonstans pga att sonen är borta?

Sen har vi min andra lillebror, som är jätte ledsen pga att han inte kan flytta hem, som han väldigt gärna vill. Jag önskar att han kunde göra det, det gör mamma också. Men det går inte. Varken mamma eller pappa har plats. Så han tycker naturligtvis att det är jätte orättvist att Sebastian, som inte sköter sig, får flytta hem, men inte han som verkligen sköter sig. Och självklart borde det vara åt andra hållet, men nu är det inte så. Och med allt detta så blir ju så klart mamma helt förtvivlad för att hon får dåligt samvete. Och vem kan klandra henne för de?

Pappa om du läser det här, så är det inte gnäll eller något illa menat, bara fakta. Pappa jobbar väldigt mycket och har precis flyttat till en liten lägenhet så stor som han behöver. Och han jobbar och jobbar och jobbar. Så han har inte så mycket tid för familjen, tyvärr. Men det är väl klart att han måste få jobba om han vill? Men jag fick ett väldigt ledsamt sms av min äldsta lillebror igår, det stod "Jag har en pappa som älskar mig, det vet jag, men han har aldrig tid att visa det!" Och det kan nog stämma. Och jag vet faktiskt inte vad vi ska göra åt det!

Sen har jag min kära lilla familj som bor med med. Ängla hon är så klart som en bebis ska vara. Hon skrattar, hon gråter, hon äter och hon sover. Men även hon har så klart dåliga dagar, och när hon har det så får inte jag så mycket energi till annat, det är väl inte så svårt att förstå? Men jag försöker få energi över till att t.ex. städa undan här hemma. Plocka undan och damma och dammsuga och torka golvet osv. Men jag får aldrig något för det, allt som Pether säger till mig är att det inte behövs och att jag ska sluta göra sånt. Och om jag ber honom om hjälp så får man bara suckar tillbaka. Visst, jag förstår att det inte är kul att städa, men jag mår dåligt när jag ser hur det ser ut i den här lägenheten, men det är ju bara jag som plockar undan..

Om jag nu sätter mig här och klagar så är det bara massa människor som kommer säga "du gav dig in i leken, då får du leken tåla",.. När tappade jag bort alla människor som fanns där och stöttade mig förut? Och lyssnade, strök mig över ryggen och lät mig gråta på deras axel? När blev jag den starka som alltid skulle lyssna och stötta? Finns det ingen som kan låta mig få bli liten och skör igen? Jag tror att jag behöver de.. För snart orkar jag inte mera.