Gud vad jag älskar när jag blir på sånt här humör! Sånt här humör när jag uppskattar allting, varenda liten grej med mitt liv! Det är inte ofta som jag får som här små, ja vad ska man kalla dom, kickarna när allting bara är som det ska! Jag älskar varje liten detalj av mitt liv. Allting. Allt från det välstädade köket, som jag precis gjort. Eller när Ängla bara ligger bredvid mig och bara är så jävla fin. Jag älskar mitt liv!

Det är så härligt när dom här glädjerusen kommer, och det gör dom alltid när man minst anar det. Till exempel en dag som denna, när man inte har någon som helst energi kvar och bara vill gå och lägga sig. Och sen, poff pang, så kommer glädjen. Sakta springer den ända nerifrån tårna och upp i hjärnan, jag känner mig hög! Jag blir bara så förbaskat lycklig!

Jag sitter här och gör egentligen ingenting, och det finns så mycket som behöver göras i lägenheten, städning, diskning, laga mat, fixa och plocka och dona. Men jag kan inte göra något! Jag vill bara tala om för världen hur mycket jag egentligen älskar mitt liv!

Jag har världens bästa familj! Jag har en karl som är som han är, och precis som han är ska han vara, annars är det ju inte han jag blev kär i, och han som jag skaffade barn med, som jag bor ihop med. Han är som han är och det är därför jag älskar honom. Han glömmer bort att gå ut med soporna, han struntar i att plocka undan. Men han är min, och bara min! Vi har ett evigt band han och jag, vi kommer aldrig att kunna komma ifrån varandra helt, och det är jag så jävla glad för!

    

Min dotter, min älskade dotter, hon är den finaste lilla tjejen i hela världen. Jag skulle inte byta henne mot något i världen och jag kommer aldrig kunna älska henne mer än jag gör! För varje dag så älskar jag henne mer, och varje dag tänker jag "hur är det möjligt att älska någon så mycket som jag älskar dig?" Hon är så fin, och så speciell. Hon har legat i min mage, i nio månader (plus övertid) och totalt sparkat sönder min insida, men varje sekund genom graviditeten har jag älskat henne. Så jag trodde inte att jag skulle kunna älska henne mera, men det gör jag! Hon är så go, så söt, så rar och bara så förbannat jävla underbar!

    

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna få ett sånt här bra liv. Jag kan inte hjälpa att jag ibland undrar vad jag har gjort för att förtjäna att ha ett sånt här bra liv? Min familj. Min underbara, lilla, perfekta familj. Allting i mitt liv är perfekt. Och hur hade jag kunnat kommit så här långt utan mina föräldrar? Någonstans långt bak i tiden så har ju dom uppfostrat mig till att bli den som jag är idag, så på det sättet är det ju faktiskt deras förtjänst!

När jag växte upp tyckte jag alltid att alla andra hade det så mycket bättre än jag. Att alla fick göra som dom ville men jag fick inte göra någonting. Men nu när jag tänker tillbaka så var jag väldigt dramatisk. Jag har fått den bästa uppväxten som någon någonsin hade kunnat få. Med en mamma och en pappa som har funnits där bredvid mig varje sekund på min väg som jag gått! Visst har vi bråkat, och skrikit, men alltid efteråt har man fått det man egentligen vill, en kram. En mamma- eller en pappakram kommer alltid vara den bästa kram man kan få. Jag saknar det faktiskt. Ibland drömmer jag mig tillbaka och tänker på såna tillfällen när man bara får stå och krama på mamma eller pappa, och gud vad jag saknar det!

 

Men då måste jag ju tänka på Ängla. Jag ska göra exakt samma sak för Ängla! Skrika och bråka på henne men alltid bli sams, och sen ge henne en "berömd" mammakram! Jag kommer göra allt i min makt för att se till att Ängla ska få en precis lika bra barndom som jag hade.

GUD VAD JAG ÄLSKAR MITT LIV!