Ska jag skriva med kod-ord eller ska jag vara uppriktig för en gångs skull?

Är så jävla trött på att ha det så här mellan oss mamma, men hittar aldrig något bra tillfälle att prata med dig. Kanske mest för att du alltid sitter med näsan rakt ner i telefonen, eller för att du bara går undan när man försöker prata med dig. Jag älskar dig, men jag tycker att jag stöttar dig jämt, jag ställer in alla mina planer för att kunna hjälpa dig och bara för att få umgås med dig det lilla jag får. Men du har såna problem att kunna lyssna på det som jag vill, det som jag verkligen BER om. Det här äter upp mig från insidan, jag vet att du kommer bli skitsur om du läser det här, sen är du sur ett par veckor innan du hör av dig igen...

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här, men varför har du sånt problem med att göra saker som jag ber dig? Jag tänker på det du sa när jag sa att Sebastian inte skulle hålla på med Ängla när ni var barnvakt hos er. "Det är mitt hus så då gäller mina regler" fick jag till svar. Men igår kväll så var ni ju här hemma? Och ändå så var det bara dina regler som gällde.. Jag förstår inte varför du aldrig kan göra som jag ber dig. Jag blir helt förstörd på insidan. Men nu orkar jag inte mera.

Skrev ett sms till dig igår och sa att OM det blir en till gång så måste du göra som vi ber, det drabbar ju inte dig om du låter henne sova som hon vill fram till 21, men det drabbar oss... Allt jag fick till svar var "Men då är det bättre om jag inte är barnvakt nå mer." Hur bra tror du att det känns? Varför ska jag ställa upp för dig hela tiden, ställa in mina planer för att kunna hjälpa dig när du aldrig kan respektera något som jag vill? Nu är det slut med det här, nu är det din tur att ta första steget för att fixa det här...

Men glöm inte att jag älskar dig, hur sur du nu än blir av det här! <3
Och jag är ledsen för att jag skrev det här, men du lyssnar inte när jag pratar med dig, då är det bättre om du läser det så att jag får med alla bitar och allt jag tänker på. <3